Allting man gör i livet ska vara av glädje, eller hur?

Nu på senaste, med JVM-uttagningar som gick åt helvete, press och dylikt, har jag inte känt mig som att jag var "top of the world" och har istället för att lägga all min energi på skidorna istället gått in i gymmet och träna. Vissa dagar även vilat och gjort andra saker.

I många fall kan det vara bra att fortsätta pressa och hoppas på någon sorts framgång som tar en vidare, men även att kanske inse att den här månaden inte var min månad och tänka ut en lösning på hur man ska få alla månader till att bli som du vill ha dem.

Den här sporten, som många andra, är 50% psykisk. Och när skallen inte fungerar och du inte kan se dig själv vinna i tanken, är det dags att göra nånting.

Under sportlovet gjorde jag precis det och jag försökte hitta tillbaka till vad som fick mig att bli lycklig med den här sporten, och vad som driver mig. Ska ja vara ärlig är det ett av de mognare besluten jag tagit.

Jag har folk i min närhet som alltid ar sagt att "jag fortfarande är ung och att du har tid på dig". Har alltid ignorerat det och fortsatt köra.

Nu har jag delvis börjat förstå vad det är dom säger, det handlar inte om att bli bra så fort som möjligt och få ett rykte. Det handlar om att bli sol bra du bara kan, och för vissa går inte det direkt. Bara att inse.

Just nu när jag kom tillbaka tillmakung efter lovet körde vi igång med träningen, och jag har en ny inställning.
Den inställningen jag hade när jag var mindre, när jag alltid stod först på start, när jag blev sur över minsta fel jag gjorde, över varje uråkning, när jag njöt av varje framsteg jag gjorde.

Det är många som har sagt åt mig att inte göra just dom sakerna, men varför ska jag lyssna på det när jag vet att det fungerar? Jag har tålamod i det lnga loppet, men inte när det kommer till nuet, då ska man alltid jaga och pressa!

Det är inte alltid skidåkninge det är fel på, det kan vara hjärnan, tänk på det!;)

Vi skiter i bilder idag, kommer sen;)