En liten bild från morgonen nere där vi bodde. Rätt så häftigt ibland!

Snön, som alla kanske har märkt, är inte så pepp på att komma fram och göra vårat liv som skidåkare mycket enklare. Så därför har vi spenderat den senaste veckan på ett ställe som har snö året runt.

Juvass

Det är klart att det är skitbra att Juvasshytta existerar och nästan alla klubbar i Norden ligger just nu och nöter på denna snöbit. Men jag måste säga att efter flera år av nötande upp och ner i vad jag skulle kalla världens längsta lift, är jag ganska så less på denna plats. Då spelar det nästan ingen roll hur bra vädret är eller föret.

Men nu var det platsen som var ledig och vi tog den!

Hur som helst har åkningen gått stegrande uppåt. Jag började i stort sett på botten av Marianer-graven i början av veckan och simmade mig sedan stadigt uppåt till en nivå på ungefär en fjärdedel.

Enkelt förklarat, jag har alltid haft problem med bakvikt. Det har gjort att jag inte får trycket där jag vill ha det och det skapar att jag blir sen. Jag lyckas oftast rädda upp det men det drar så mycket energi och fokus från allt annat så det blir lidande. Jag kan även inte trycka på som man ska göra enligt "mallen" av skidåkning och skapa fart.

Vad jag nu försöker göra är att komma fram. Mycket. Och en blandning mellan allmän stelhet och en viss vana att åka på ett annat sätt har ställt till med besvär och frustrationer och de första dagarna var helt enkelt ett helvete. Det där med tålamod har aldrig varit min grej men jag vet att jag måste ha det då jag inte åkt lika mycket som alla andra.

Lyckligtvis kunde jag göra framsteg i slutet av veckan och jag kände mig ganska nöjd med mig själv på slutet!

Nästa gång vi far iväg, vet jag faktiskt inte när det är. Vi får se när snön kommer och vart den kommer.